jaggerdigminmorgon.blogg.se

Fjorton år suger

Publicerad 2017-05-06 09:55:00 i dagen som den kommer,

 Jag är fjorton år och sitter på en buss på väg någonstans, var som helst långt bort i Juni, några få veckor kvar av åttans termin, några få veckor kvar till 2013s sommaravslutning. Och det är vår och solen skiner in på min sida av sätet, får mig att drömma bort till förlorade oskulder, sommarkvällar vid stränder, då alla andra också glömt bort vad skolan har för betydelse. Glömmer bort att vi ska tillbaka dit om knappt två månader. Jag lyssnar på Bad Reputation, utöver en mans mörka stämma i bakgrunden som pratar i telefon och försöker fantisera mig bort i Joan Jetts texter: 

You're living in the past it's a new generation
A girl can do what she wants to do
And that’s what I'm gonna do
And I don't give a damn about my bad reputation
Oh no not me

 Försöker intala mig själv att bli modigare i sommar, att våga ta det där steget. Träffa någon, förlora någonting, älska. Prata, flörta, säga vad som helst bara du inte sitter tyst i år igen. Men musiken stoppas var och varannan minut av en vän. Och mina 30 minuter av tystnad, när jag inte svarat på hans sms får honom att ringa mig tills jag ger upp.

 - Hallå? Jag låter kort. 
 - Hej hjärtat, jag undrar bara vad du gör. 
 - Jag åker buss. 
 - Var? 
 - Jag vet inte.

 Men jag vet var jag är påväg. För när jag var tonåring åkte jag fram och tillbaka till Arlanda för musiken på vägen dit och tillbaka. För alla de karaktärsdragen jag kunde samla på flygplatsen. Det var någonting i blicken på människor som skulle resa, en förväntan och nervositet, en undran om var de skulle hamna om 10 timmar. Vad som skulle ske inom loppet av ett par veckor. Och en speciell blick när dom kom tillbaka, en ängslan i ögonen, ett bekymrat uttryck i ansiktet som fruktade att gå tillbaka till jobbet redan Måndag morgon, ansiktet som berättade att dom skulle åka iväg snart igen.

 Där satt jag på en hård bänk med ett skrivblock liggandes på låren och en blyertspenna i högerhanden. Utanför vid parkeringar, inne på resturanger, affärer, till och med en och en annan bar när jag väl lyckades ta mig in. Jag tjuvlyssnade på konversationer och skrev ner dom, beskrev utseenden och kroppsspråk. Allt det jag tyckte var intressant fick en värdig plats i mitt gula block. Jag skrev: 

 Kvinna och man bråkar i bil, kvinnan är den som kör. Jag hör inte, men det spelar ingen roll, deras kroppsspråk skriker åt varandra. Gör ont att se på. Ett barn går över gatan, mannen formar munnen till ett akta. Dom parkerar utan att gå ut, jag sitter ute på en bänk snett bakom dom. Dom är alldeles stilla, jag tror dom är tysta. Mannen öppnar dörren, går ut. Kvinnan kör fort därifrån, nästan över honom, kommer längre och längre ifrån. Han tittar inte efter henne, går direkt till ingången där jag sitter. När han möter min blick har han fått en tår i vänstra ögat. Jag tror att han lämnat henne och ska åka till någon i La France. Jag är glad för hans skull, åk ifrån den subban.

 En kvinna med rött läppstift sitter i en bar, bär en svart kappa. Jag undrar om hon har någonting under, kanske är hon alldeles näck. Jag har sett det på film. Alla tittar på henne, inte samtidigt, nästan som dom lärt sig att turas om. Kvinnan drar in sig på toaletten och lämnar glaset med någonting syrligt på bardisken. Jag passar drinken åt henne utan att hon vet om det. Hon stannar där inne länge, ett tag får jag för mitt att jag har missat henne komma ut. Men när hon släntrar tillbaka till bardisken igen har alla slutat titta efter henne. Då har hon redan glömts bort. Jag vill skåla med henne med min Pepsi som för att visa att jag fortfarande ser henne. Ja alltså, trots att alla vet att du precis bajsade där inne. 

 Jag hade egentligen inte mycket mer än mina målarböcker och blyertspennor. Det var allt jag la ner min tid på. Det gick sämre och sämre i skolan, det blev fler och fler möten med mina föräldrar vid köksbordet och jag förstod inte hur jag skulle kunna koncentrera mig på no-lektioner när jag hade så mycket annat att göra. ”Som vadå?” frågade dom "vad är det du har att göra?" och jag kände mig dum när jag svarade att jag ville måla, skriva, sjunga vad som helst bara inte sitta på en bänk och spilla år. Och dom förstod inte, ruskade på huvudet och suckade. 

 Och jag förstod inte heller. Vad det var som var så himla viktigt med att inte gå i skolan, för om jag skulle kunna arbeta med någonting av det jag ville i framtiden, var jag vilket fall som helst tvungen att plugga någon gång. Och det sista året i högstadiet tog jag tag i allt, gjorde mina två chefer till föräldrar stolta och pluggade varenda kväll, fick A och B på uppsatser och inlämningar och gick ut med några av de högsta betygen i skolan. 

 Och jag satt ändå och målade om kvällarna, satte upp affischer på mina väggar. Jag skrev ändå på bussen på väg till skolan och drömde om att läsa ut böcker under lektionerna. Men gjorde det sen, senare på vägen hem. Skrev krönikor, bestämde namn till huvudkaraktärerna i mina filmer och åkte till Arlanda på helgerna istället. Det går faktiskt, det går verkligen att göra båda två.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du maila mig på forsbergmaja@hotmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela