jaggerdigminmorgon.blogg.se

hej du söta rara

Publicerad 2016-11-23 08:36:00 i dagen som den kommer,

Hej! 
Jag vill önska ett inlägg om ångest, hur du känner dig i de allra värsta stunderna. Antingen personligt eller allmänt. 
Kramis
 
Hej du söta rara. Jag önskar du läste min blogg tidigare, då jag levde i mörkret och inte skrev om någonting annat. Innan mitt konto blev hackat & alla mina inlägg försvann. Jag saknar dom, jag önskar jag skulle få läsa dom igen. Att du skulle få läsa dom, ni. Jag var desperat för att få skriva, mina dagar gick ut på att fylla sida efter sida & ladda upp här. Det tog mig igenom dagarna. Men jag ska försöka igen, även fast jag tyckts blivit immun att skriva om det. Som att alla ord redan är använda, meningarna blandas ihop & eftersom jag mår bättre nu, trots dagar då jag känner hur allt är påväg tillbaka, hamnar jag ändå i slutet av dagen i någon slags ro. Låter mig lita på mitt eget förstånd, & fokusera på det som är viktigt. Och det är så himla viktigt att förstå, det jag försökte säga och intala mig själv hela tiden, någonting som lät: "Det kommer inte försvinna helt, för det är en del av mig, en del som jag älskar, men lyckan kommer finna sin plats också" för jag visste om att jag egentligen inte var en olycklig person. Jag kunde fortfarande minnas mig som barn när jag vägrade sitta still & störde människor med att ständigt tala i deras mun. Då jag skrattade åt ingenting för jag var så fri från eländet i mig som senare i livet skulle växa & bli så stort. Men det där mörka tog inte över. Inte för all tid, lyckan som alla barn har som jag under långa perioder i min barndom inte fick uppleva eller leva ut, fann sig tillbaka i mig. Trots min ständiga rädsla att försvinna igen. 
 
Jag var destruktiv. Skadade aldrig mig själv fysiskt men ständigt psykiskt. Satte mig i obekväma situationer som jag inte klarade av. Tvingade mig vara bland människor på tillställningar fast jag inte orkade tänka klart, men ändå övertalade mig själv att jag skulle fan vara någon nu. Jag kände mig ju som ett grått moln, som en regnig höstdag när jag bara ville vara glad. Som innan allting inom mig började krackalera. Låg med män jag inte var attraherad av, sköt bort min sexuella läggning & var helt beroende av att få den uppmärksamheten jag inte tillät ge mig själv. Jag älskade mig själv, så himla himla mycket, för det har jag alltid gjort. Men jag sa det aldrig, jag glömde bort mig själv. Som i ett förhållande när man avgudar någon så fullständigt men ändå inte visar sin uppskattning och plötsligt, ger den upp, & man sitter där utan att veta vad man ska göra, så istället gör man någonting desperat. Jag gav upp mig själv. Levde på eufori av lätta droger & och drog mig till människor som kände likadant. Likadant men inte hade samma strategi som jag, utan dom som ville skada andra istället för sig själva. Som utnyttjade, slogs & skrek när dom tyckte att jag inte var nog. Hamnade i ett kriminellt gäng som höll på med saker jag inte stod för. Med andra värderingar och bakrunder. Som jag stannade kvar hos för dom satte eld på mig, fick mig att försöka ännu mer och gå sönder en del till innan jag hann inse det. Fick social fobi, vågade inte prata för jag trodde allt jag sa var fel. För den enkla orsaken att jag ville vara så bra som jag en gång var, bli Forsberg igen, men då jag inte heller mådde bra blev allt fel.
 
Det finns tre saker man behöver för att överleva. Kärlek, mat och sömn. När en av dom sakerna försvinner, kärleken för sin egen person, börjar också allt annat raseras. Min ätstörning kom tillbaka, jag rasade i vikt en sommar och kände inte igen mig själv. Älskade revbenen i spegen & njöt av känslan av hunger. Två av de viktigaste behoven i livet försvann & tiden gick allt för snabbt för att hinna ikapp. Jag började i min nya kropp och behov av kärlek gå ut ännu mer, drack tills jag försvann och pratade men män jag blev äcklad av. Saknade kvinnor så himla mycket men hade ingen runt om kring mig som tog hand om mig. Var ute måndag tisdag onsdag torsdag fredag lördag söndag, gick inte till skolan och sov inte. Tre av de grunder man behöver för att överleva försvann. Och en dag, för ett par år sen, var jag fullständigt borta. Fördes till psykakuten & överlevde genom att bäras upp av en pojkvän jag inte kände någon attraktion till men inte erkände det för, för jag behövde hjälp. Triggades av en bästavän som var lika sjuk som jag. Önskade att ingen skulle se mig, någon som skulle betyda något, för det var inte jag. Det var bara ett skal. Varför? För jag brydde mig inte. Jag ville må så. 
 
Min destruktiva sida finns kvar. Den dyker upp i situationer när den inte ska. När jag struntar i allt som betyder något & glömmer bort att krama om dom jag bryr mig om. Då andra har en dålig dag, blir jag så påverkad att jag inte vill finnas till mer. Men jag har lärt mig efter alla år av slag sparkar skrik ex dåliga vänner sjuka vänner människor som inte mår bra & jag, att det bara är att vänta ut på nästa dag. För nu, äntligen - har lyckan hittat sin väg tillbaks. 
 
 
 
 
 
 

röd, orange & gul

Publicerad 2016-11-21 21:20:36 i dagen som den kommer,

Mitt barndomshem.

"Stora vägen" en bit bort från grannskapet är egentligen för liten värd att kalla sig så. Två filer som inga stora bilar får plats på, men ändå välkänd för att vara en farlig plats. Platsen man inte får gå till utan en vän i handen. Den jag alltid lyckades smyga iväg till när alla förberedde maten och tappade kontrollen över barnen. Gick gåendes med vägen i väntan på något stort som femåring. Jag antar att även små varelser får den känslan av kvällssol. En förundran kring vad som finns där när den stora vägen tar slut. 

Den lilla vägen in mot civilisationen är för trång för något annat fordon än en cykel att köra omkring på, men det är ingenting människorna här bryr sig om. Varje morgon trampar dom bakom varandra som i följa John påväg till sina arbeten, en bit bort från sina röda hus med vita knutar och stora trädgårdar i färgerna röd, orange och gul.

Här lever man som i ett slags kollektiv med övernattningar var och varannan dag trots att varenda en egentligen har tillgång till sitt eget tak. Och en gång i veckan får barnen i varje familj sova tillsammans på Pettersons nyinköpta studsmatta med fem stycken täcken att dela på, utsläpade tillsammans med en blå påse det står "lördagsgodis" på fast det kan vara en vanlig Tisdag.

 

 

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du maila mig på forsbergmaja@hotmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela