jaggerdigminmorgon.blogg.se

gör rätt för dig

Publicerad 2016-02-29 11:22:00 i

För det är okej att tjuta som ett barn på en full buss, bara låta tårarna spruta och inte bry sig det minsta för vilka som ser ner på dig. Det är okej att gå ut en Tisdag och komma till jobbet bakfull. Okej att låtsas vara okej fast du inte är det. Le en hel kväll med dina vänner för att sen gå hem och gråta för att du lurat dig själv i timmar. Anstränga dig och misslyckas. Försöka och inte kunna. Spy av voldka men du försökte ju bara bli bra. Misslyckas och inte vilja pröva igen. Strunta i diskussioner som du egentligen vill ta men inte klarar av nu. Gå osminkad en månad och strunta i att bära bh. Ha paniksex med någon du inte minns namnet på morgonen efter och inte förstå färgkombinationer för allt blir ju fan svart genom dina ögon. Du får bråka med folk som inte förtjänar det, när du blir lämnad och står kvar förvirrad. Lämnad, förvirrad och med hjärtat i handen, det är okej då. Men ställ dig upp till slut. Och gör rätt för dig.



spetsig eyeliner

Publicerad 2016-02-25 11:31:00 i

En fin sak idag är att jag tog mig till skolan trots feber. Även om det suger i det hela att sitta vid en skolbänk just nu med dunkande huvud och ögon som svider, är jag inte förvånad över att jag förvånar mig själv. För en månad sen skulle jag inte tagit mig till skolan ens som frisk och nu är jag här.
Jag vet att jag kan
Och jag vet att ni kan också
Tänkte skriva ett inlägg kring skolstress och vad man kan göra åt det, även om man oftast inte vill eller orkar göra något åt det. Men tillslut gör man det ändå. Man bara gör det. Förvånar sig själv och tar sig i kragen. 
Ja men en sån kommer väll upp snart då. 
Kramar
 

som ifall de tre orden aldrig funnits

Publicerad 2016-02-25 11:28:00 i

Jag håller handen för munnen, som för att inte säga någonting fel. Precis som det finns sånt just nu. Rätt eller fel alltså. Håller den andra handen över bröstet, som för att sänka mina hjärtslag. Dom slår så hårt nu, de gör nästan ont. 

Jag försöker ta mig fram till dig. Tar steg efter steg men det känns som jag inte har koll på min egna kropp, inte känner golvet under mina fötter eller ser längre än till ditt ansikte. Allt kopplas liksom bort och all fokusering hamnar på dig. Tar mig till soffan framför dig och faller ner, är inte säker på om jag är framme eller inte men din röst har lett mig rätt.

 Det är läskigt sånt där. Hur man ena sekunden kan sitta på en röd buss med solen riktad mot ens ansikte, som värmer och ger en massa d-vitaminer till ens kropp som gör en lycklig. Hur man kan peppa till en Joel Alme låt och längta ihjäl tills man kommer fram.

För att sen, komma fram och få se hela världen vändas upp och ner framför en. Som i en film man önskar att man aldrig ska behöva känna igen sig i. Mötas av en allvarlig blick och ”vi måste prata”. Höra Joel Alme tystna i hörlurarna. Inte få hemkomst kyssar, inga långa kramar, inga löften som hålls allt bara faller. Bara knölas ihop tills någonting ovärderligt som slängs på marken och sparkas på. Som ifall de tre orden aldrig funnits. 

Jag fingrar på en tråd från min byxa, en av flera från ett slitet jeanshål, blekt och ljusnat från sommardagarna vi har spenderat tillsammans. Virar flera varv runt pekfingret och låter det svida till. Säger ”lämna mig inte du kan inte” och ”jag kan vara annorlunda” fast jag inte hade gjort någonting fel. För man säger så, förlåt och låt mig förklara när man inte förstår någonting och är rädd. Rädd för att förlora någon som redan är påväg därifrån. Man bönar och ber, pussar kinder gråter rakt ut skriker och nyper sin egen arm för det här kan inte vara på riktigt.

Några minuter senare var jag utanför porten, vid en hållplats med armar runtom mig som gjort slut. Tänkte att rör mig inte jag är inte din men kramade ändå honom tillbaka, ändå fastän det bara skar ännu djupare av hans beröring som jag snart aldrig skulle få känna igen. Och tårarna rinner och man vill inte säga hejdå, men bussen kommer och man kliver på. Och samma stund som dörrarna stängs, man satt sig på ännu en solig plats och bussen åkt iväg inser man hur man inte alls skulle göra annorlunda, för det är precis såhär jävla underbar jag är.

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du skriva det i din kommentar, så publicerar jag inte den.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela