jaggerdigminmorgon.blogg.se

monolog

Publicerad 2016-04-24 12:01:00 i

För några veckor sedan läste jag upp en monolog framför publik på svart scen med stark ljussättning och glittrande ögon framför mig. Tänkte att ni kanske ville läsa vad jag skrev.

Är så himla glad över att jag kan vara öppen om det här efter att ha stängt det inom mig i så många år. Min blogg är min fristad och här känner jag mig accepterad, här behöver jag ej skämmas över hur det var för mig.

Det börjar ljusna och folk börjar ta sig hem. Ett tiotal lite för fulla människor går samtidigt ner för porten till taxin och väcker grannarna på vägen ner. En som försöker få på sig skor som inte ens är hans, ramlar, skrattar rakt ut. Går barfota ner till nästa kvarter och hem. Det är sommar, sånt kan man ju göra då. En annan letar efter sin mobil men hittar den inte, vi som sitter och skrattar för hon håller den i handen. Kramar om och säger hejdå.

Jag börjar nyktra till. Det snurrar inte längre, inte på det där sättet som för några timmar sen som gick så fort förbi. När vi dansade och allting åkte runt. Det var så jävla skönt. Äntligen Fredag, äntligen människor. Men nu är ruset borta. Obehaget klättrar in i mig och tillbaka.

En kall vind mot kinden på balkongen och en cigarett som gör mig alldeles torr i halsen inser jag attt jag ser klart igen, hur jag börjar tänka som vanligt, känna som vanligt. Det kommer tillbaka till mig. Allt vanligt. Det man lever med som nykter varje dag. Det man genom alkohol alltid varje helg, försöker fly ifrån.

Flera timmar har vi bara varit med varandra. Pratat om det som inte behöver betyda någonting, för det får man en kväll i veckan. Prata om sånt som man egentligen ingen bryr sig om. Inte ha ett mål att kryssa av, problem man vill lösa. Bara avslappnat dra omkring på stökiga dansgolv eller i detta fall vardagsrummet hos min pojkvän. Alla våra vänner har kramat om varandra och kysst kinder. Sagt jag mår bra.

Men nu kryper ångesten igenom kroppen och der ristar dömd i mina organ och fastän jag har blicken på killen bredvid mig kan jag inte skaka av mig det ovälkomna. Det som inte får vara där, när man försöker vara lycklig för en liten liten sekund. Att inte vilja vara här. Att vilja försvinna. Att vilja fly. Och jag fäller en tår, säger att jag fått cigarettröken i ögat och går in i lägenheten igen, faller ner mot sängen och ber om att få bli hämtad därifrån. En pojkvän som undrar varför man gråter sig till en söms. Som inte vet vad han ska säga. Bara kramar om. En vän som vill säga hejdå innan hon går men säg att jag har somnat. Säg att jag trodde att hon hade gått. Ingen får veta.

Klockan 04.30 en lördagskväll av "tonåren är bästa tiden i ens liv" och jag har aldrig viljat fly mer än nu.

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du skriva det i din kommentar, så publicerar jag inte den.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela