jaggerdigminmorgon.blogg.se

Lilla projektet

Publicerad 2017-08-23 07:43:00 i dagen som den kommer,

Hej hallå!
 
Inser att jag är frånvarande, lite småinlägg då och då är ju inte nog.
Men.
Anledningen till att texterna blir kortare och inlägg inte publicerade är för
att jag skriver på ett manus och lägger ner min extra del energi på det.
Det mesta av vad jag skriver slingrar sig in i mitt lilla projekt, och eftersom
jag inte kan ladda upp det här och sen använda samma texter i mitt
manus blir det mindre att dela med mig av.
 
Foto från vad jag tror är ett annat liv
 
 
 
 

Hon skriker rakt ut

Publicerad 2017-08-10 15:36:00 i dagen som den kommer,

Vi möts på Södermalmstog. Efter flera minuter av att stå och vänta, vila vikten på höger fot, vänster, sen höger igen av nervositet dyker hon upp med kaosartat hår och skinnjacka. Som vilken dag som helst. Men där det annars ligger ett tjockt lager concealer, räknar jag nu till tre ringar under varje öga. När jag kramar om henne viskar hon ett plågsamt aj när jag trycker till runt hennes midja med armarna som i ett "jag har saknat dig" hårdare än jag får. Vi sätter oss på tåget på väg dit någon, vem som helst, kan hjälpa oss. Under tiden drar jag fram en fullproppad påse med godis, lägger den i hennes knä.
 
- Bättre än plåster! Jag försöker le men det blir bara en konstig min, framkrystat och falskt.
- Jag kan inte äta nu, det går bara inte.
 
När tåget stannar till får jag dra upp henne ur sätet och ta armen under hennes för att komma av. Varenda trappsteg upp till Gullmarsplan tar flera sekunder var och när vi tar det sista steget upp missar vi en buss fastän stationen bara är tio meter ifrån oss.
 
- Jag kan inte springa. Ursäktar hon sig. "Det gör för ont."
 
Receptionisten i entrén hänvisar oss med en bekymrad blick mot oss till våning tre, undrar vem av oss det handlar om utan att våga fråga eller analysera oss för länge. När dörrarna i hissen stängs börjar min vän, hon med skinnjacka och kaxig attityd, själsäkerhet och radikal personlighet andas hetsigt på det där sättet jag känner igen från alkoholdränkta promenader påväg hem och ångestfyllda nätter i ensamhet. Hon skriker rakt ut. Det starkaste personen jag vet, skriker rakt ut.
 
- Jag kan inte göra det här! Kan vi bara åka hem? Jag vill hem. Så motvilligt att jag får dra i henne när vi åkt upp till våning tre med stora bokstäver på glasdörren "akutmottagning för våldtagna kvinnor". När kvinnans röst i högtalaren ber oss vänta, dömmer mig som sällskap genom en kamera och säkerställer att vi är kvinnor för att bli insläppta börjar hon andas i normal takt igen. Så fort vi stänger dörren efter oss, känner hon sig trygg. Korridoren är full med kvinnor, transkvinnor och ickemän. Det är Tisdag och klockan är sex på kvällen.
 
Det sker konstant.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

originell låter svettigt

Publicerad 2017-08-04 01:03:00 i dagen som den kommer,

Jag tvivlar på alla runt omkring mig. Men det gör ingenting. Jag känner mig ivrigt lycklig ändå. Har slutat med mina mediciner sen två månader tillbaka och jag blir mer och mer som min egen person för varje dag. Är känslig igen, kärleksfull och nyfiken. Samtidigt är jag trött på människor jag känner och längtar efter nya personligheter. Är livrädd för att den känslan ska försvinna, som om den ska rinna ur mina händer.
 
Har ju varit på festival, så intressant sak. Speciellt eftersom jag får se vad människorna omkring mig går för. Inte så mycket, tydligen. Om man hör frasen "Maja du är min förebild" tillräckligt många gånger av en och samma person tror man på det tillslut. Men när samma tjej säger det till en dude efter fem minuter inser man faktan. Människor är fulla av.. saker. Ändå längtar jag redan tillbaka, det fanns så många häftiga karaktärer och mjuka läppar i publiken. Läppar jag vill möta igen.
 
Känner mig stabil. Vaknar jobbar somnar vaknar jobbar somnar vaknar. Får ångest i några sekunder då och då, som i en reminder om hur det en gång var. Kanske hur det kommer vara igen. "Du har förändrats" säger en tjej bredvid mig påväg hem från festivalen. Allt jag vill skrika är att jag inte har förändrats, utan landat i mig själv. Är trött på osäkra människor som behöver bekräftelse för att känna sig värdiga. Vägrar bli en person som behöver människors tillåtelse för att känna mig originell
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du maila mig på forsbergmaja@hotmail.com

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela