jaggerdigminmorgon.blogg.se

Att vara utan

Publicerad 2018-02-13 01:04:00 i dagen som den kommer,

Vi sitter framför varandra i din röda soffa. Jag har gråtit i flera timmar men du fortsätter torka mina tårar, håller mig i handen & plåstrar om såren som inte syns utanpå. Vi bor inte med varandra men höghuset utanför ditt fönster är det sista jag ser varje natt. Jag bär omkring på coop-påsar fulla av sminkväskor & extrakläder, knuffas med elever påväg upp för trapporna på morgonen när vi stannat för länge i sängen, när du väckt mig med rykande kaffekoppar & läst för mig mina favoritrader från dina mobilanteckningar. Du får mig att gråta nästan varje dag av dina texter.  

Du tar allt mitt fokus. Jag är 16 år & när mina klasskamrater frågar mig om jag vill följa med dom hem & plugga säger jag att du väntar på mig hemma, att du har lagat mat & smsat ”kom hem till mig”. Det går veckor utan att jag träffar min familj, men du säger att jag är din. 

Jag springer upp för din trappuppgång varje eftermiddag & möts av den där trädörren, den som stått i vägen för oss så många gånger, den jag fått lyfta brevinkastet på, viskat ett otydligt ”förlåt”. Den som annars står olåst för vem som helst att kliva in igenom. För det spelar aldrig någon roll vilken dag det är, om det är en gråmulen Tisdag eller en uppladdad Fredag, om vi sågs imorse eller för en vecka sen, du springer ändå alltid & möter mig i hallen. Du ger ifrån dig ett upprymt ”Maja” & gräver dig in i partiet mellan min hals & axel.

Vi lurar personalen på biografer & sträckkollar filmer, äter godis till middag & ser teveprogram vi skulle tycka vara pinsamt att se med någon annan. Vi sitter på balkongen under kolsvarta nätter & begraver oss i dubbla täcken. Berättar hemlisar vi gråter av att höra & bråkar med varandra över att den andra pratar för mycket eller äter upp den sista konservburken. Efter en extra berusad utekväll när du tar med dig en kille hem, ber du honom till & med sova på soffan för att få sova bredvid mig.

& det är vad jag saknar nu när vi inte ses längre. Vår vardag som vi valde att tillbringa tillsammans. Alla morgnar dagar eftermiddagar kvällar nätter i frost kyla sommarvärme & storm. Hur vi höll hand på tunnelbanan & smygfotade varandra för att vi inte kunde låta bli. Hur du dansade för mig i bara trosor när jag var bakfull & inte kom upp ur sängen. Hur vi tog springnota på resturanger & levde på varandras energi. Saknar våra känslostormar & kärleksförklaringar, att komma hem till någon som möter en i hallen, som lyser upp av ens närvaro. Vara den mest centrala personen i ditt liv.

För att sen inte vara det. För att sen komma hem till en tom lägenhet som är kall & svart utan någon som håller ut armarna för en att landa i. Att laga spagettirätter alldeles för sig själv & inte vakna av att någon bläddrar i en bok bredvid. Att vara utan den som skriver ”jag hoppas du får världens bästa dag”. Att inte kunna säga ”hon väntar på mig där hemma”.

 

 

Känner mig allergisk

Publicerad 2017-12-04 11:04:31 i dagen som den kommer,

Känner mig allergisk mot rutiner. Mår illa när jag sitter på bussen, exakt samma tid & varenda dag, varje vecka, varje år. Vet att jag bara är en uttråkad tonåring som är redo för någonting annat, men som gör det den ska genom att gå ut gymnasiet & skaffa någorlunda betyg. Jag vet att det finns en anledning till allt, att ja jo det är jobbigt nu men det är så kort tid kvar. Men att det inte spelar någon roll. Att jag suckar ändå. Måndagar Tisdagar resten av alla vardagar känns ändå trista & jag är trött på att ursäkta mig & förstå allt hela tiden. Trött på att aldrig få klaga. Jag vet att jag är en del i ett större system, att min enda skyldighet just nu är en sak & att jag inte inte behöver bry mig om någonting mer. Men vad vore människan om hon bara såg anledningar hela tiden, plikter.

Jag ser mer, jag ser mig klappa fattiga barns kinder i någon del av Afrika, kriga för rättigheter, skriva böcker, lära mig fler språk, älska i en för liten säng med någon jag älskar & lära känna människor i en ny stad. Den kraften är ingenting annat än positiv, det är allt vad man önskar att alla kände & tänkte i en värld som den här. Känner att jag missar så mycket tid, så mycket utrymme när jag åker fram & tillbaka på motorvägen varje dag. Som att allt upprepar sig, som att allt är ingenting. Att det som händer i mitt vardagsliv inte betyder någonting i storheten. Att man måste ställa ett ben utanför på något sätt & bli delaktig.

Att jag har slut på pasta & är hungrig spelar ingen roll för jag ska handla imorgon. Att jag känner mig hjärtekrossad över en person som inte bemöter mig spelar ingen roll för vi kommer snart glömma bort varandra. Att jag inte svarar på ett mejl som är viktigt är helt orelevant för mitt svar är betydelselöst om fem år. Det är inte en del i någonting. Vad som helst i mitt vardagsliv kan tas som ett exempel på någonting som inte spelar någon roll för det är inte inblandat i ett större. Så jag mår illa när jag sitter på bussen, samma tid & varenda dag, varje vecka, varje år. Och jag vet att jag bara är uttråkad tonåring. Men jag vet också att det inte är konstigt att människor känner sig så jävla uttråkade hela tiden. Jag önskar jag kunde nöja mig, spara till kontantinsats, skaffa lägenhet flickvän recept på vegetarisk pyttepanna inte fan vet jag men drivningskraften blir inte stimulerad då. 

En dag kommer jag känna tvärtom. Jag kommer längta hem, till gatorna jag redan gått på. Till människorna som har saknat mig och djuren som glömt mig. Jag kommer vilja bo i en lägenhet där jag växt upp och vilja träffa en gammal kärlek för att höra hur den personen mår nu och jag kommer älska i en för liten säng, skaffa barn & diska, laga mat & aldrig aldrig känna mig uttråkad för jag kommer vara klar då. Klar på det sättet att jag kommer tillåta mig leva mitt liv för bara mig och min familj, utan ångesten att göra någonting viktigt utanför. Men jag blir inte klar förrän jag har gjort allt det jag velat göra först. Och vad det är, vad den än nu må vara, kommer bli så jäkla intressant att ta reda på.

En dos pepp

Publicerad 2017-11-15 23:48:00 i dagen som den kommer,

Jag ställde mig ofta frågan om jag skulle vara stolt över den jag var. Som ifall jag hade existensiell ångest redan som 12 åring. Nu när jag är äldre förstår jag att det inte var någonting att oroa sig för, för jo jag är stolt. Får en sympatikänsla som tar över hela kroppen när jag tänker på vem jag var. Till henne som virrade omkring i korridorerna alldeles ensam, som helst lyssnade på Ted Gärdestad när andra övade Rihanna dans och som sjöng inne på rummet tills mamma ropade att det blev sent. Som grät till romantiska filmer på helgerna och aldrig träffade kompisar men som hemskt gärna ville leka tuff och trycka upp en kaxig grabb mot en vägg när han tog en flicka på brösten. Hon som var lite för tuff för sin egen storlek i sexan och blev av med sin oskuld lite för tidigt till en tjej som inte alls var kär i henne, som tyckte att det nog var bäst om alla i klassen skulle veta att jag inte kunde få av hennes bh eller inte kunde hångla lika bra som Jonathan i sjuan. Tänker att du kunde ta lite mer plats, bjuda en söt flicka på bio istället för att tacka ja till en kille som du tyckte synd om. Att du vågade bära linne trots att din bästa vän sa att du hade tjocka armar. Att du vågade räcka upp handen även om det var läskigt att killarna skrattade när du svarade fel. Jag är stolt över att du vågade hålla din pappa i handen i ett köpcentrum för du hade saknat honom så mycket trots att du var tonåring och för att du kramade din lärare när hon blev skriken på av dina klasskamrater. Att du vågade uttala franska ord fel på lektionerna för du faktiskt också ville lära dig, för att du kramade din mamma framför dina kompisar och sa att du älskade henne innan ni sa hejdå. Jag är så stolt över dig för du vågade gå förbi killarna som tittade på dig, din rumpa, dina bröst, hur magen såg ut i tshirten med en höjd haka och ett finger redo att peka till den som hade någonting att kommentera om din kropp. För att du satte dig bredvid pojken som satt ensam i matsalen trots att den du velat prata med hela terminen vinkade in dig till ett annat bord. För att du fyllde en tjejs skåp med tonfisk när hon spred falska rykten om dig och för att du slutade umgås med din kompis som tyckte du var äcklig för du hade pussat en tjej på rasten. Jag är stolt över dig för du är snäll men inte misstar det för att vara svag, för att du dramatisk och ser svart när någon är elak, för att du står fast vid dina principer och målar vackra tjocka kvinnor på duk. 

 

 

 

 

Om

Min profilbild

Maja Forsberg

Hej ni. Jag är Maja. En knasig filur ingen riktigt förstår sig på. Välkommen till min fristad. Denna plats har funnits i flera år nu, men pga portalbyte har mycket arkiv raderats. Men mer kommer. Har du personliga frågor du inte vill att någon ska se kan du skriva det i din kommentar, så publicerar jag inte den.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela